Mörka vatten
Skogspromenader runt mörka, djupa sjöar är högt upp på min favoritlista. Jag tycker om att spå i vattnets speglingar, det påminner om min farmor, som jag nämner då och då. Hon brukade ibland ta med mig på sina promenader och förklarade hur hon såg vattnets speglingar och dess betydelse. Det skulle vara djupa sjöar, inte vanliga små skogstjärn, vädret skulle vara lite blandat med sol, moln och skuggor för att få fram rätt svar.
Då “läste” hon inte sina eller någon annans speciella frågor utan framtid och kommande väder. Framtiden tyckte jag var lite si och så med svaren – vindarna växlar. Men jag minns inte en enda gång, när vädret slog fel – alltid mitt i prick. Själv har jag ofta rätt, men gör det på “skoj” och övar fortfarande. Det är som med den gamla bondepraktikan, stämmer ofta, men inte alltid – som med snön och rönnbären. Men, men, det är nog inte så att mycket rönnbär ger en kall och snörik vinter. Det slår fel ibland.
Sådär riktigt djupa, mörka sjöar hittar man mest i gamla skogar. Eller mellan berg. Det är intressant att försöka sig på att spå i sådana vatten där bilderna varierar i takt med hur molnen drar förbi, färgernas och ljusets skiftningar. Får man inte rätt stämning för spådom är det ändå helt fantastiskt att sitta och meditera vid sjön. Låta tankarna vandra vart de vill, utan att försöka styra. Kanske göra en studie i mindfulness. Känna dofterna runtomkring, lyssna på ljudet av kluckande vatten och kanske djur i närheten. Försök att vara helt närvarande!
Varför inte passa på att ta en härlig simtur också? Man känner sig då riktigt ett med naturen och helt fri. Jag lovar att det gör gott för både kropp och själ. Det är något helt annat än att simma vid badstranden bland massor av andra människor.
Höga berg runtomkring utlovar ännu djupare sjö, mer speglingar och färger. Vattnets speglingar är så intressanta – kan verkligen förstå den mytomspunne Nostradamus, som ofta använde sig av en välputsad mässingsskål, när han spådde i vatten. Just att spå i vatten är en av se svåraste spå-teknikerna och man behöver mycket övning. Bäst är det för mig med lite vind, så vattenytan “krusar” sig.
Särskilt på natten känns det nästan som att sitta och titta i sin gamla spåkula, men med så mycket mer speglingar och variationer. Helst en natt när fullmånen lyser och några små “molntussar” vandrar på himlen. Du tittar avslappnat, men ändå intensivt, på vattnet ända tills du kommer i en meditativ, nästan trance stämning och bilder syns på vattenytan. Det är då både framtid och vädergudar kan uppfattas.
Hälsar din sierska LAURA från den nattliga skogspromenaden.
